Välkommen

Välkomna

Jag utgår från att ni som läser detta är musiker. Troligtvis sångare, kanske pianister och ackompanjatörer.

Ämnet är audition. Medlet är besinning och eftertanke. Målet är att få jobbet.

Nja, målet är egentligen inte bara att få jobbet, det vore för simpelt. Snarare att bli bättre: musikaliskt, vokalt, dramatiskt, mentalt, till och med mänskligt.

Alla dessa faktorer spelar in vid en audition.

Min bok “Bättre provsjungning” är nu (17-12-12) äntligen ute, här kommer jag att göra smärre funderingar kring provsjungningens konst.

“Bättre provsjungning” (just nu som ebok, sedan kommer den som pappers- och ljudbok) kan köpas HÄR.

PRENUMERERA PÅ DENNA BLOGG

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Korist- och soliststatus

Är du (sångare) som läser detta solist eller korist?

I min bok “Bättre provsjungning” utvecklar jag mina tankar om dessa olika varelser. Man kan nästan säga att det finns två raser av sångare, solister och korister. Det är inte omöjligt (men kanske svårt) att gå från korist och solist. Den motsatta riktningen lär vara mindre vanlig (och intressant).

Nå, jag ska inte upprepa vad jag skrivit i boken (köp den gärna), bara beröra en aspekt av skillnaden, nämligen frågan om status.

Vad gäller statusbegreppet rekommenderar jag Keith Johnstons bok “Impro”, där han utvecklar mycket intressanta tankar kring status.

Vissa är väldigt mycket mot idén om status, de vill inte ens diskutera begreppet, men vare sig vi tycker om det eller inte bedöms vi (och bedömer andra, hävdar jag) efter en mer eller mindre medveten, mer eller mindre fast statusskala.

På mina auditionkurser finns det ofta anledning att påpeka för flickor (mer sällan för killar) att “huvudet på sned” betyder “jag är en liten oskyldig flicka”. I vissa provsjungningssituationer kan detta vara ett plus, men oftast inte. Man får gärna spela liten oskyldig flicka på scen, men det är tröttsamt eller rent av omöjligt att JOBBA med en sådan person.

Tänk på att ni bedöms inte bara efter hur bra ni kan vara på scen, utan också efter hur bra ni kan vara att jobba med.

Nå, huvud på sned kan generellt sägas vara lågstatus (amatörmässigt), och därför något att undvika.

Vidare, att le hela tiden, och på ett insmickrande sätt, säger “ta MIG för rollen”, vilket kan gränsa till tiggeri. Tiggeri är lågstatus och lär inte ge er rollen.

Jag erkänner att det vi talar om här gränsar till teater, alltså att spela någon man inte är. Oärligt, menar vissa. Men det är ofta så vi börjar. Vi spelar en roll vi ännu inte har, får andra att tro på vår roll — håller masken tills vi känner oss äkta i den, växer in i kläderna, och senare kanske får rollen också! “Fake it till you make it” säger man i Amerika, och det ligger en del i det.

Söker man en solistroll gäller det att framstå som en solist för juryn. Dels bör ni förstås sjunga som en solist — det finns mycket att säga om den saken, fast inte här och just nu — men ni bör också, på den negativa minussidan, undvika sådant som korister gör.

Sikta inte primärt på att vara “duktig”, vara “till lags” eller behaga juryn till varje pris. Le inte för mycket, var inte för ivrig med att ge “rätta svar” (hur kan ni vara så säker på vad som är rätt svar?). Försök att inte vara rädd eller åtminstone inte märkbart utstråla rädsla.

Jag vet att många ÄR livrädda på en audition, och det måste inte vara fel att vara, och erkänna detta. Man kan göra ett bra prov ändå. Generellt är det bättre att externalisera sin rädsla: erkänna den, nämna den. “Gud vad nervös jag blev plötsligt” lär inte ge er några minuspoäng.

Att däremot ha rädslan och vara rädd för den kan vara värre. Då börjar ni stelna till, och rädslan kan växa till skrämmande proportioner. Kom ihåg att alla kan bli rädda på prov. Flera mycket erfarna artister jag känner säger att det blir värre med åren att provsjunga, och att provsjungning är mycket tuffare än konsert.

Det är egentligen inte så konstigt. På konsert eller föreställning har ni ju redan jobbet. Ni vet vad som ska göras (hoppas vi), vet “hur det slutar”, men ett prov kan resultera i vad som helst, eller ingenting…

ShakeHands3

I natursköna Sverige är “naturell” ett honnörsord. Man ska vara sig själv och inte göra sig till. Visst, men “naturligthet” är ingen universalmedicin. Siktar man på solistroll och vet att man ännu inte är solist i anden, räcker det inte riktigt med att slappna av och vara sig själv. Man behöver också bli varse statusspelet, offra en del av sin naturella koristnatur och inympa vissa solistvanor i beteende och framtoning.

Låt mig slutligen berätta om ett memorabelt möte med en solist. Detta var tidigt i min karriär, jag minns inte om jag jobbade på Operan vid den här tiden. Hur som, jag var inne på ett musikantikvariat (tror det var Opus på Sibyllegatan i Stockholm) och botaniserade.

In kommer en person som jag inte ser men bara hör. Det är en kvinna som söker efter vissa noter. Jag blir stående och lyssnar. Hon har en vacker röst men det som verkligen gör intryck är att hon, på ett sätt som är behagligt och helt utan vassa kanter, vet exakt vad hon vill. Och inte vill. Hon styr, inte för. Det finns inte ett spår av behagsjuka eller sådant som kallas “typiskt kvinnligt” i hennes tal och formuleringar. En riktigt solist!

Nu måste jag titta fram och se vem det är. Det var Helena Döse…

Slut för i dag. Lycka till, vi ses på barrikaderna.

[Detta var min andra lilla text om korister och solister. Den första finner ni här.]

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att genomskåda sången

Jag finner det fruktbart att tänka på musicerande, och förberedelse för musicerande, som något som äger rum på tre plan.

A) Marken.

B) Scenen.

C) Artisten och hennes prestation.

Marken står för den grundmusikalitet och grundteknik som vi HAR. En teknik som inte springer iväg eller försvinner.

En scen (jag tänker nu utomhusmiljö) står på marken, men är inte lika stabil som marken. Den representerar arbetet med sången eller sonaten jag ska framföra, på konsert eller audition. Kanske ett helt program.

Jag och min prestation är det som sker på scenen, som står på marken. Vi talar om realtid, om det jag presterar just under konserten eller provsjungningen.

A påverkar allt jag gör som musiker.B innefattar A, men handlar också specifikt om ett visst stycke.C innefattar både A och B (grundteknik och övning inför ett visst stycke) men där finns också faktorer som inte kan förutses:nervositet, publikreaktioner, akustik, en hopplös pianist, m.m.

Denna grundmodell kan man göra mycket med.Låt oss applicera den på övningsteknik, en mycket viktig (och för lekmän osynlig) aspekt av musikerns arbete.

Musikern bör tänka ekonomiskt, dvs vara så lite slösaktig som möjligt.Steg B, alltså den specifika övningen, kan göras på olika sätt.Man kan koncentrera sig på en sång, studera in den väl, men utan att göra kopplingar till andra sånger.Då får man inför nästa sång (nästan) börja om från början.Man har ingen större hjälp av tidigare erfarenheter.

Den andra varianten är att en sång bygger på en annan, den tidigare erfarenheten (A) tas med och berikar nästan uppgift, som därmed blir lättare.

Frågan är:Ska vi öva på en specifik sång eller på generella svårigheter och principer? Om ni frågar mig: det senare. Gör man det får man den specifika sången på köpet, men lär sig också allmänna principer.

Man bygger för framtiden och inte bara för ögonblicket, precis som gris nr 3.

Gris nr 3?

I sagan om de tre grisarna bygger de två första grisarna hus av halm och trä, men stora stygga vargen (= diverse risker och faror som alltid lurar i musicerande) blåser lätt omkull dessa svaga, ostadiga hus.

Gris nr 3 bygger sitt hus av tegel, och den står emot vargens pustande och stånkande.Genom att i varje stycke försöka greppa generella principer, den stora och större bilden, bygger man ett stadigt hus som inte faller omkull hur som helst som ett korthus.

Övningsteknik har flera aspekter:mekanisk, muskulär, mental och psykologisk.En bra musiker (jag tänker mer på klassiska musiker och sångare nu än t.ex.musikalartister) är något av en deckare och detektiv.Hon ska detektera (spåra, finna) sångens “mening” och sedan filtrera den genom sitt eget psyke.Vilket förhoppningsvis leder till att hon “äger” sången.

Men observera att detta inte betyder ensamrätt, att andra inte också kan “äga” den, kanske på ett helt annat sätt.

Det vackra med musikens domän är att samma verk kan spelas mästerligt, på helt olika sätt, av två olika artister.Man blir övertygad av bägge tolkningarna.De är olika men “tar inte ut” varandra.Ingen frågar vem som vinner första, andra och tredje pris.  Stan är stor nog för flera tolkningar.

Musikalisk sanning är inte som matematisk sanning, som mer liknar Highlanderlogiken (“There can be only one”).I musik säger vi:There can be many.

Leve den musikaliska delsanningen!

(Mer om detta i min bok Bättre provsjungning.)

Vi gör sången till vår egen, då kan ingen ta den ifrån oss!

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Premiär!

I dag kl 15 — äntligen!– nedkom jag med en frisk krabat på 122 sidor, boken “Bättre provsjungning, en handbok för dig som söker till musikal och opera”.

Ni som följt mitt projekt vet hur försenad jag är. Men den som väntar på något gott…

Jag har haft många provläsningar av boken, filat, reviderat, kodat (först ger jag ut den som ebok, sedan papper och ljudbok), justerat bilder, osv. Jag har t.o.m. haft releasefest för den även fast den inte var riktigt färdig.

Men nu är den det.

Jag som förälder kommer inte att klema bort den. Böcker är inte som barn, när de föds är de vuxna och ska stå på egna ben. De ska rentav kickas ut ur fäderneshemmet. De har bott länge nog hemma, nu ska nya barn alstras, framfödas, kickas ut ur fäderneshemmet.

Det är er tur nu, läsare, sångare. Nu får ni ta över: läsa, fundera, risa, rosa.

Själv ska jag ta en stor drink.

PS: Ni kan köpa boken i min digitala bokkiosk.

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Korister och solister

Några lösa tankar om olika sorters sångare (musiker). Texten handlar inte primärt om yrkesroller, inte om de som sjunger i kör kontra de som står på scen och har sina namn på affischen. Den handlar om läggning.

Läggning och yrkesroll sammanfaller ofta, men inte alltid. Denna fråga behandlas i min kommande bok “Bättre provsjungning” men förtjänar en plats även här i bloggen.

För att vara riktigt kategorisk kan man skilja på två sorters sångare: korister och solister. Jag ska försöka fånga deras karaktärer, definiera deras skillnader. (Kom ihåg att den som sjunger i kör kan vara solist till sin läggning, och att vissa solister kan vara korister innerst inne.)

Koristen känner sig hemma i en grupp. Hon lutar sig mot andra och vill inte bestämma så mycket själv. Hon föredrar, ja, njuter av att följa och lyda framför det större ansvaret att göra egna val utifrån egna frågeställningar. Det är vackert så.

Solisten däremot behöver hela tiden göra val: om tempo, uttryck, nyans, klang, storform, osv. Hon har inget emot att bära detta större ansvar, att styra och ställa.

Man kan likna koristen vid en ackompanjatör och solisten vid en dirigent.

Koristen säger: “Förvirra mig inte med så många teorier, berätta bara vad jag ska göra!

Solisten säger: “Förvirra mig inte med dina teorier, jag vill göra det här efter eget huvud, på mitt sätt!

Korist/solist är förstås inte synonymt med bra/dåligt. Det finns underbara korister och gräsliga solister. Ej heller är det en fråga om antingen A eller B. Solister sjunger ibland som korister (i ensembler) och vissa korister älskar att glänsa i solopartier. Att vara “riktig” solist är dock kanske inte lika attraktivt för koristen; bördan, nervositeten och ansvaret (och offentligheten) visar sig vara för tungt.

En solist måste vara en bättre analytiker än en korist. Koristen sjunger som hon gör för att andra säger så, instruerar så, medan solisten behöver finna egna motiv och bevekelsegrunder för sin tolkning. Solisten måste ha täckning för det hon gör. (Jag vet, det är inte alltid så i praktiken…)

Att “sjunga vackert” kan räcka för en korist, däremot inte för en högklassig solist. Ibland ska man faktiskt sjunga fult, utan rädsla och oro för vad folk tror och tänker. Engagerat och gripande smäller alltid högre än blott vackert.

Kan man byta position, skifta från en pol till en annan? Om vi talar om yrkesroller: Solister måste göra detta ibland, i ensembler och körsatser. Samma krav ställs inte på koristen, som kan vara del i kollektivet hela tiden.

Men kan hon bli solist, om hon skulle vilja?

Frågan kan omformuleras till sitt svar: Hon kan bli solist, om hon verkligen VILL. Om man vill bor det troligtvis redan en solist i en. Frågan är hur mycket man vill. Hur mycket kostar det, hur mycket smakar det, är det värt besväret…?

Min vän Lennart Stregård är en av de få korister (han började sin bana som dansare, sjöng sedan i Operakören, har alltså gjort TVÅ stora resor!) som tagit steget och blivit solist. Så visst går det. Men det kostar.

Om vi snarare talar om läggning: Man kan utveckla sin solistiska talanger genom att skaffa sig musikalisk kultur och disciplin, genom att träna sin vilja, intention och lyssnande. (Röstträning behöver jag inte nämna, den är så självklar.)

I sångares bröst finns ibland en polarisering mellan önskan att smälta in och behaga och en vilja (önska är för svagt) att stå ut och göra något helt eget och extraordinärt — MY WAY.

Forts. följer.  (Läs HÄR om Sinatraeffekten.)

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Känn dig själv, känn ditt tempo

Läser i Elisabeth Söderströms memoarer om hur hon jobbade med en dirigent som undrade vilket tempo hon ville ha i Rosenarian.

“Vad tycker ni?” svarade hon försynt. Fel svar…

Det här är något som dirigenter är (borde vara) mästare på. (Realiteten ser annorlunda ut ibland.) Vana pianister är oftast bra på att minnas, hitta och hålla tempo. Men många sångare gungar än hit, än dit i tempobåten. Ibland blir jag som ackompanjatör rent sjösjuk.

Jag anser att människan har många fler muskler än vi räknar med. Känslomuskler, tankemuskler, m.m. Musiker har naturligtvis en tempomuskel. (En “musikel”.) Den kan vara slapp, fast, stark eller nästan ickeexisterande. Den hör ihop med “musikalisk vilja”, som också kan ses som en muskel.

Bägge kan, och bör, tränas, om man vill bli en fullfjädrad musiker.

72 BPM. Snart romansafton...

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att öva eller inte öva, det är frågan

James P Carse, författaren till “Finite and Infinite Games” (Ändligt och oändligt spel), har koll på saker och ting.

Så här skriver han: “To be prepared against surprise is to be trained. To be prepared for surprise is to be educated.”

Detta är en kardinalfråga: När ska man öva, när inte? Och vilka saker KAN man alls öva på?

Öva eller inte?

Dessa funderingar ligger bakom en krönika jag skrev till UNT på det glada 00-talet. Den har en viss relevans för musik, viss relevans för provsjungning, och ALL relevans för livet.

Varsågoda: Övning ger ofärdighet.

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Förberedelse för audition – tre nivåer

Hur förbereder man sig för provsjungning?  Låt oss se saken i fågelperspektiv.

A

På sätt och vis är allt man gör och lär sig som musiker förberedelse för nästa uppgift, nästa sång, nästa audition. Så man kan säga att hela ens musikerliv är en förberedelse — den första, långsiktiga förberedelsen.

I praktiken är detta koncentrerat till studietiden, till början på ens karriär. Naturligtvis lär man sig nya saker efter hand, men inte lika mycket som när man är student. (Och det långsiktiga målet är förstås att sjunga och musicera bra, dynamiskt och gripande.)

B

Nästa steg i förberedelsen börjar när man får reda på att man ska på audition. Då har man ett konkret mål med datum, och inte ett allmänt, livslångt mål.

Från denna dag förbereder man sin sång/sånger med sikte på själva provet. Man ska förstås ha med sig flera sånger, för juryn kan alltid fråga: Har du något annat med dig? Dessa “andra sånger” finns s.a.s. redan i bagaget och kräver kanske inte speciella ansträngningar, vilket däremot de specifika auditionsångerna kan göra. De kan t.ex. vara helt nya.

C

Det är inte helt korrekt att kalla C för förberedelse, för denna tredje nivå handlar om att vänta sig det oväntade. På audition, till skillnad från den mer förutsägbara konserten, kan nästan vad som helst hända.

Ni som varit med ett tag vet att vissa saker får man hantera i stunden. Vad gör man när juryn ställer en helt oväntad fråga eller pianisten spelar fel? Det går varken att planera långsiktigt eller kortsiktigt, det måste improviseras.

Precis som jazzmusiker lär sig att konstruera ett solo i stunden måste sångaren lära sig att hantera nuet, att göra det bästa av en situation som inte kan förutses. Lokal, akustik, pianistens spel, juryns uppträdande, fjärilar i magen, nerver och nojiga tankar — allt detta får man ta som det kommer. (Vad gäller nojiga tankar får man hitta en inre dörrvakt som säger NEJ, som avvisar det som kommer.)

Hur tränar man på detta? Genom att göra många provsjungningar, men lika mycket genom att tänka rätt. (Om detta handlar första kapitlet i min bok.)

Saken handlar alltså om en trestegsraket.

Per förberedelser ad astra.

 

 

 

 

 

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vägen till hjärtat går över handen

Det slår mig ibland, inte under provsjungning men vid repetition, hur mycket som kan vinnas, och hur mycket stelhet och kantighet som kan förloras, om man som sångare DIRIGERAR SIG SJÄLV.

Detta kan låta som en krycka, något för nybörjare. Nja, även mer erfarna torde kunna få hjälp av detta.

Tre komponenter: huvud, hand och hjärta.

Huvudet läser noterna, konstaterar ord, rytm, melodi, nyanser, m.m. Men detta är bara skelettet. För att det också ska bli musik av det hela behövs i 90 % av fallen (vi kan räkna bort den mest moderna seriella musik) också ett emotionellt element: hjärta.

Men för att hjärtat ska komma igång behövs ibland startkablar: rörelser, skakningar, vibrationer.

Jag noterar att om man dirigerar sig själv finner man vägen till melodins och frasens “identitet” lättare och snabbare.

En riktig dirigent “visar” melodin för orkestern och kören just genom sitt viftande. Är han en dålig dirigent visar han, med samma medel (viftande), att han inte förstått frasen och melodin.

Jag har spelat under många dirigenter. Deras röreleser kan förvisso se olika ut. Det gemensamma är att bra dirigenter är vältaliga i det musikaliska teckenspråket. Under repetitionen behöver man förstås prata och använda ord, men vissa kan konsten att säga det mesta kinetiskt.

Nå, skillnaden mellan dirigent och sångare (eller instrumentalist) är att de förra visar musiken för andra med sina rörelser. De senare visar (och därmed upptäcker) den för sig själva.

Detta är som sagt ett mellanled. De erfarna kan sjunga utan händer, enbart med hjärtat. Men speciellt när man behöver bena upp och begripa ett komplicerat stycke är självdirigering är bra verktyg.

Målet är att komma bort från det räknande, beräknande, matematiska huvudet och nå fram till det varma, kännande hjärtat. Sitt eget, och publikens.

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Försenad premiär

Några av er vet att jag satt 7 maj som deadline för boken “Bättre provsjungning”. Det är i dag.

Men jag ber om tidsfrist. Det finns arbete kvar, meningar och tankar att putsa, fila, ansa. Ge mig någon vecka till, sen må vi ha fest, sen blir det separationsglädje.

Ni som har läst Offensiv nostalgi (och kanske Det bästa gömstället) är möjligen förvånade över att jag skriver om provsjungningar. Det är ganska långt från filosofi och samhällskritik.

Eller inte. En audition har sina egna filosofiska problem och samhällskritiken kan konkretiseras i tempokritik och notkritik. Förresten, min samhällskritik är till stora delar just tempokritik, musikkritik.

Livet är inte en minestrone, som 10 CC hävdade, utan musik. Vi gör musik varje ögonblick, utan att mena det och utan att veta om det. Vi ger toner ifrån oss på tusen sätt, vi slår an ackord, harmoniska och disharmoniska, drar igång rytmer, eleganta och haltande, vi sjunger rent och falskt, spelar “rätt” och “fel”, trampar i klaveret, drar en vals.

En gång i tiden kallades detta Musica humana. Man kan också se saken som en ständigt pågående provsjungning.

Någon, jag vet inte vem, sitter i den mörka salongen och lyssnar på oss. Hela tiden. 

“Men om livet är musik är väl mat också musik?”

Hm… 10 CC hade nog rätt ändå. Livet ÄR en minestrone.

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Audition – under och bortom ytan

Baudelaire: “De protestantiska länderna saknar två ting, andakten och lättsinnet”. Kanske är det därför man aldrig hör vissa saker sägas i Sverige. Som t.ex. hur intima provsjungningar kan vara. Fast låt oss inte kalla saken för provsjungning utan hellre något annat. Kanske “musicerande  i förbigående” eller “tillfällig musik”.

Vi ska inte bli alltför erotiska här. Eller, varför inte…? Jag är ju inte protestant.

Musik står väldigt nära kärlek och erotik, inte minst akten att musicera. Den lyhördhet vi musiker visar varandra, ömheten och följsamheten — i frasering, rytm, andning — liknar faktiskt erotik.

Sonat för två

Amabile con amore

Och ibland fest.

När jag sitter och kompar långa rader av sångare med de minimala marginaler som en audition har — instruktion om stycket 20 sekunder, sången kanske 4 minuter, sedan ajöss och hej då — tänker jag ibland, i alla fall när det hela flyter bra, att det här är ju ett slags supermingel.

På partaj

mingel schmingel

Tänk på en fest, en god och trevlig fest och ingen vissen hippa där alla gäspar inombords. Ni är salongsberusad, alltså lite “rundare” än vanligt. Ni går (än så länge inte rullar) runt och småpratar med alla fascinerande gäster. Ni blir aldrig tung, stannar aldrig länge, men inte heller så kort att enbart trista artighetsfraser hinner sägas.

Ni flyger från gren till gren och plockar från varje blomma något litet: en tanke, ett leende, en vits, en god parfym.

Det är liknande på audition. Sångarna avlösar varandra i snabb takt. Erfarna, gröna, kaxiga, blyga, de som tar sina misstag med en klackspark och de alltför självkritiska.

Sångerna avlöser också varandra: ballader, bravurarior, svinglåtar, gamla musikaler (för få), ny musikaler, romanser (sic), japansk pop, välkända evergreens och udda sånger som ingen tidigare hört.

En hel dag med provsjungning kan kännas som en lång fest där man minglar runt och “mikroumgås” med många själar — inte ytligt, bara snabbt.

Det är lite som speed dating, fast utan målet att söka en partner för ett förhållande (Wikipedias definition).

Nej, det bästa minglet har inget mål; annars blir det “nätverkande”. Och den bästa provsjungningen är, ur mitt pianistiska perspektiv, inte en fråga om att spela rätt eller ens att hjälpa sångaren att göra en bra prestation.

Under och bortom detta finns musicerandets själva essens: umgänge, kommunikation, kommunion, att, om än under bara några minuter, vara delaktig i större liv.

Share this:
Share this page via Email Share this page via Stumble Upon Share this page via Digg this Share this page via Facebook Share this page via Twitter

flattr this!

Posted in Uncategorized | Leave a comment