Är du (sångare) som läser detta solist eller korist?
I min bok “Bättre provsjungning” utvecklar jag mina tankar om dessa olika varelser. Man kan nästan säga att det finns två raser av sångare, solister och korister. Det är inte omöjligt (men kanske svårt) att gå från korist och solist. Den motsatta riktningen lär vara mindre vanlig (och intressant).
Nå, jag ska inte upprepa vad jag skrivit i boken (köp den gärna), bara beröra en aspekt av skillnaden, nämligen frågan om status.
Vad gäller statusbegreppet rekommenderar jag Keith Johnstons bok “Impro”, där han utvecklar mycket intressanta tankar kring status.
Vissa är väldigt mycket mot idén om status, de vill inte ens diskutera begreppet, men vare sig vi tycker om det eller inte bedöms vi (och bedömer andra, hävdar jag) efter en mer eller mindre medveten, mer eller mindre fast statusskala.
På mina auditionkurser finns det ofta anledning att påpeka för flickor (mer sällan för killar) att “huvudet på sned” betyder “jag är en liten oskyldig flicka”. I vissa provsjungningssituationer kan detta vara ett plus, men oftast inte. Man får gärna spela liten oskyldig flicka på scen, men det är tröttsamt eller rent av omöjligt att JOBBA med en sådan person.
Tänk på att ni bedöms inte bara efter hur bra ni kan vara på scen, utan också efter hur bra ni kan vara att jobba med.
Nå, huvud på sned kan generellt sägas vara lågstatus (amatörmässigt), och därför något att undvika.
Vidare, att le hela tiden, och på ett insmickrande sätt, säger “ta MIG för rollen”, vilket kan gränsa till tiggeri. Tiggeri är lågstatus och lär inte ge er rollen.
Jag erkänner att det vi talar om här gränsar till teater, alltså att spela någon man inte är. Oärligt, menar vissa. Men det är ofta så vi börjar. Vi spelar en roll vi ännu inte har, får andra att tro på vår roll — håller masken tills vi känner oss äkta i den, växer in i kläderna, och senare kanske får rollen också! “Fake it till you make it” säger man i Amerika, och det ligger en del i det.
Söker man en solistroll gäller det att framstå som en solist för juryn. Dels bör ni förstås sjunga som en solist — det finns mycket att säga om den saken, fast inte här och just nu — men ni bör också, på den negativa minussidan, undvika sådant som korister gör.
Sikta inte primärt på att vara “duktig”, vara “till lags” eller behaga juryn till varje pris. Le inte för mycket, var inte för ivrig med att ge “rätta svar” (hur kan ni vara så säker på vad som är rätt svar?). Försök att inte vara rädd eller åtminstone inte märkbart utstråla rädsla.
Jag vet att många ÄR livrädda på en audition, och det måste inte vara fel att vara, och erkänna detta. Man kan göra ett bra prov ändå. Generellt är det bättre att externalisera sin rädsla: erkänna den, nämna den. “Gud vad nervös jag blev plötsligt” lär inte ge er några minuspoäng.
Att däremot ha rädslan och vara rädd för den kan vara värre. Då börjar ni stelna till, och rädslan kan växa till skrämmande proportioner. Kom ihåg att alla kan bli rädda på prov. Flera mycket erfarna artister jag känner säger att det blir värre med åren att provsjunga, och att provsjungning är mycket tuffare än konsert.
Det är egentligen inte så konstigt. På konsert eller föreställning har ni ju redan jobbet. Ni vet vad som ska göras (hoppas vi), vet “hur det slutar”, men ett prov kan resultera i vad som helst, eller ingenting…

I natursköna Sverige är “naturell” ett honnörsord. Man ska vara sig själv och inte göra sig till. Visst, men “naturligthet” är ingen universalmedicin. Siktar man på solistroll och vet att man ännu inte är solist i anden, räcker det inte riktigt med att slappna av och vara sig själv. Man behöver också bli varse statusspelet, offra en del av sin naturella koristnatur och inympa vissa solistvanor i beteende och framtoning.
Låt mig slutligen berätta om ett memorabelt möte med en solist. Detta var tidigt i min karriär, jag minns inte om jag jobbade på Operan vid den här tiden. Hur som, jag var inne på ett musikantikvariat (tror det var Opus på Sibyllegatan i Stockholm) och botaniserade.
In kommer en person som jag inte ser men bara hör. Det är en kvinna som söker efter vissa noter. Jag blir stående och lyssnar. Hon har en vacker röst men det som verkligen gör intryck är att hon, på ett sätt som är behagligt och helt utan vassa kanter, vet exakt vad hon vill. Och inte vill. Hon styr, inte för. Det finns inte ett spår av behagsjuka eller sådant som kallas “typiskt kvinnligt” i hennes tal och formuleringar. En riktigt solist!
Nu måste jag titta fram och se vem det är. Det var Helena Döse…
Slut för i dag. Lycka till, vi ses på barrikaderna.
[Detta var min andra lilla text om korister och solister. Den första finner ni här.]
