Jag skriver detta som musiker, speciellt repetitör. Mitt engagemang i detta fält har inte kommit bara ur kärlek till opera eller musikal, utan än mer ur ett intresse för att lösa musikaliska problem.
Det finns många sådana. I interpretation brottas vi (hoppas jag) med frågor som:
- Vad “betyder” den här romansen, arian?
- Vem är dess “jag”?
- Vem talar jag till här, en stor publik, en intim ensam person, eller sjunger jag detta inåt för mig själv?
- Hur ska jag göra fraserna levande, dynamiska och inte minst tydliga, så lyssnaren förstår hur stycket fungerar och hänger ihop?
- Ska jag förhålla mig kall, distanserat sval eller het i min tolkning?
Men innan vi kommer till dessa djupare frågor gäller det att forcera (för att använda ett något våldsamt ord) själva notbilden.
Frågan är: Vad STÅR DET?
Vi måste läsa rätt: rytmer, tonhöjder, bågar. Sen måste vi sjunga rätt också. Och på detta grundläggande plan har jag ofta förvånats över en återkommande fras från sångare. “Det är bara att nöta”.
Ni som har jobbat med mig vet hur illa jag tycker om den frasen. Jag gillar nötter, men inte att nöta. Vad betyder egentligen det här att man ska “nöta”? Att ta om, förstås. Sjunga igen och igen, tills det “sitter”. (Innan dessa “springer” och “hoppar” musiken, antagligen.)
Det finns en stor och nästan orubblig tilltro till upprepning som pedagogiskt verktyg hos människan. Ofta stämmer den. Gör saker många gånger, och efter ett tag “sitter” saken. Det är så vi har skaffat våra dåliga vanor.
Men eftersom jag ser musicerande som en kombination av emotionell, somatisk (kroppslig, mekanisk) och intellektuell teknik är jag skeptisk till nötande.
För det första, det är ett slöseri med tid. Om du kommer på att bättre sätt att tänka går instuderingen snabbare. Jag talar nu främst om att hitta ton och att hitta rytm.
Inte minst i modern musik (som jag jobbat mycket med) innebär detta utmaningar. (Och som tonsättare skapar jag också utmaningar i mina kompositioner.) Att hitta ton och rytm i mer traditionell musik, som man kanske dessutom hört sen barnsben, är en sak, att hitta en ton i en skog av helt andra toner, något annat.
Grundfelet som jag ser saken är att man försummar stolens tredje ben. Man har med kropp och emotioner, men intellektet får stanna ute i kylan. Inte för att problemen är på nivå kärnfysik eller högre matematik. Men vissa sångare förnekar styvmoderligt sitt intellekt.
Det måste i sammanhanget erkännas att ibland är det pianisten som föreslår nötning som lösning. Då kan samma kritik riktas mot pianisten.
Området rytm, rytmiskhet och hur vi egentligen klarar att vara rytmiska är på sätt och vis — mystiskt. Men vi behöver inte gå in på dess yttersta aspekter; rent praktiskt räcker det med en handfull frågor:
- Ska jag tänka triolen (femtolen, etc) på två eller ett? [Min erfarenhet är att trioler nästan undantag bör tänkas mot ett, inte två. Annars blir de lätt kantiga.]
- Vad i omgivande komp (piano, orkester) hjälper mig att komma in rätt? Vad hjälper och vad stjälper mig?
- Hjälper det om jag tänker ihop min sångstämma med något i kompet? [Ofta ser sångaren sin stämma som något rätt långt från det s.k. ackompanjemanget, som kan vara lika viktigt som (ibland viktigare än) sångstämman. Ibland ska man som sångare bara “ta över” ett flöde från pianot.]
Detta är inte kärnfysik, helt klart. Snarare stimulerande utmaningar.
Vad gäller att hitta ton har vi följande frågor att leka med (brotta ner):
- Vad händer egentligen i kompet? Finns det harmonier som hjälper mig?
- Vad i kompet ska jag lyssna på, och inte alls lyssna på? [Inte sällan lyssnar sångare på det som är minst lämpligt att fokusera på. Ta inte första värsta förslag; leta lite längre efter en livboj.]
- Var får jag ton ifrån? [Min erfarenhet är att efter en viss övning “ligger tonen i luften”. Det gäller främst att ha tilltro, lita på att den finns där. Skepticism kan vara del av dålig teknik.]
- Vilken emotion knyter jag till en viss ton? [Om man kan lägga in den i ett harmoniskt sammanhang, t.ex. klargöra för sig själv att man sjunger en septima eller nona i ackordet, faller färgningen på plats av sig själv. Här gäller det att skapa intima band mellan melodi och harmoni. Tänk på att kompositören aldrig tänkt på melodi och harmoni som separata enheter. Gör inte det ni heller.]
Man ska inte heller försumma ospelade toner. Med det menar jag toner som ingen spelar eller sjunger, men som man kan tänka, för att göra livet lättare för sig själv. Jag minns när jag jobbade med en aria ur Aniara av Blomdahl. Inga lätta toner där, ganska abstrakt tolvton. Typiskt risk för “det är bara att nöta”.
Sångaren och jag kom till en extra knepig takt, och det slog mig att “Oj, just de här intervallen påminner om Mors lilla Olle…” Det hade nog Blomdahl missat, men inga problem. När sångaren just på det stället tänkte på barnvisan blev hittandet av ton en barnlek. (Ingen i publiken behövde veta vad han hörde för sitt inre öra.)
Ibland spelar jag mer eller mindre banala harmonier till en atonal melodi. Harmonierna gör melodin både mer banal och lättare. Under konserten spelar ingen de harmonierna, men sångaren minns dem, därmed blir de ändå ett hjälpande stöd. Man luras lite för den goda saken skull; ändamålet helgar medlen. (Att verkligen spela ackorden under konsert vore förstås fusk.)
Ni hör vart jag vill komma? Stolen har tre ben. Kropp, emotion, intellekt. Den vinglar om man tar bort ett ben.
Alltså skriver jag om det populära talesättet (som väl handlade om gammeldans) och säger: Låt huvudet va’ med!
Sjung med hela dig!
No user responded in this post
Leave A Reply