James P Carse, författaren till “Finite and Infinite Games” (Ändligt och oändligt spel), har koll på saker och ting.
Så här skriver han: “To be prepared against surprise is to be trained. To be prepared for surprise is to be educated.”
Detta är en kardinalfråga: När ska man öva, när inte? Och vilka saker KAN man alls öva på?
Dessa funderingar ligger bakom en krönika jag skrev till UNT på det glada 00-talet. Den har en viss relevans för musik, viss relevans för provsjungning, och ALL relevans för livet.
Varsågoda: Övning ger ofärdighet.
Share this:
Har läst både ovanstående text och den från 2008. Lustigt så jag inom mig går igång på det musikaliska temat. Det vet jag mycket om. I ett operadike kan allt hända och gör det också, ofta. En kollega missar tåget- fint, cool som en filbunke täcker man upp och spelar föreställning med två stämmor på notstället, väljer i stunden den stämma man vet hörs mest. Hjärtattack i publiken (har hänt mer än en gång) – man ser på dirigenten om det är läge att ta en paus, om inte, fortsätter man. Ibland kan det bli panik om det blir tyst och ljuset tänds och därmed svårare för sjukvårdspersonal att få ut den sjuka. Sångare som hoppar över en repris/glömmer texten/hoppar 3 minuter fram i stycket? Totalkoll. Man är i operakollektivet som en smidig tävlingssegelbåt, som en loska på väggen, man följer slaviskt (där en symfoniorkester mer hade liknat en finlandsfärja som försöker vända i Nybroviken).
Dessa situationer kan inte övas in. Det är bara att tuta och köra och det finns en sådan glädje i det, en tillit att alla gör sitt yttersta för att musiken ska fungera, hänga ihop och tala.
Men krönikan från 2008 påtalar för mig att den här spontaniteten även kan finnas i livet självt. Dit är vi många som inte kommit. Önskar så att livet var som en operaföreställning, regisserat men spontant, öppet för infall och bus och självklar turtagning.
Intressanta texter av dig. Jag fick något att tugga på här.